EXKLUSIVT Jag läste om de problem som Perlis mufti Juanda Jaya med National Registration Department hör till sin dotters medborgarskapsstatus, vilket har föranlett mig att skriva min egen erfarenhet av att hantera JPN och även immigrationsmyndigheten.

Ärligt talat, inte hans berättelse inte riktigt förvåna mig alls. Jag sympatiserar med de problem han har gått igenom. Jag hade ett liknande problem - till den punkt där jag helt enkelt inte har någon tro på den nuvarande administrationen.

Min berättelse börjar långt tillbaka i 1976, jag året föddes. min far var en malaysisk student, studera i Oxford, som gifte sig med min mamma som är engelska två år tidigare 1974. Jag är den första av tre pojkar. min far var ung, så när jag föddes att han inte visste att han var tvungen att registrera sig mig på malaysiska High Commission. På grund av detta, jag har inte en "Boräng W". till dem som är obekanta för vad "Boräng W" är - det är födelseattest för en malaysisk barn som föddes utanför Malaysia. Det fanns bara en brittisk födelsebevis för mig. Föga anade min far känner till de problem han skulle möta under senare år.

År 1981 flyttade vi tillbaka till Malaysia. Vid denna tidpunkt hade jag en bror, som var född 1978, och registrerades på malaysiska High Commission. Han har en "Boräng W". min bror och jag reste tillbaka till Malaysia på vår mors brittiskt pass. Vid denna tid min mamma var gravid med sitt tredje barn, som föddes i Ipoh 1982. Han har en malaysisk födelsebevis.

Tyvärr, i 1983, frånskild mina föräldrar och min mor återvände till England. tre av oss var i vår Faders omsorg, som i sin tur skickade oss att leva med vår sena mormor i Ipoh.

1983 var också året jag började grundskolan, och detta var början på min fars mardröm. mina Immigrationsdokument var ofullständiga. För att registrera mig för skolan, var han tvungen att få särskilt tillstånd från utbildningsdepartementet att låta mig gå till skolan. Inse problem jag kommer att möta under mina pedagogiska år inledde han en ansökan om "Perakuan Taraf Warganegara" (Certifiering av medborgarskapsstatus) för både mig och min bror. hans ursprungliga ansökningar var med Immigration institutionen i Ipoh, eftersom det var där vi bodde. Jag minns som vidtas för att regeringen byggnaden ganska ofta, till Immigration Dept jag var för ung för att förstå allvaret i dessa besök - så dessa besök hade ingen verklig betydelse för mig - då åtminstone.

Snabbspolning framåt några år gifte min far, och vi togs att leva med honom och vår steg-mor i Terengganu. Våra invandring filer överfördes till Kuantan. Jag minns våra frekventa resor ner till Kuantan: s invandringspolitik.

År 1992 har vi flyttat till Johor Baharu, efter min far som landade ett nytt jobb där. Vid denna punkt mitt invandring ärendet flyttades till HQ i Damansara.

Så denna tug-of-krig mellan min far och invandring gick på ett bra tag fram tills jag var 17 år gammal precis som jag skulle sitta för min SPM undersökning 1993. Vid den här tiden har det varit 10 år sedan min fars första ansökan för min "Perakuan Taraf Warganegara".

Under tiden i skolan, till barn och okänslig lärare både som används kallar skämtsamt mig "pendatang haram" (illegal invandrare) bara för att jag inte hade en ID-kort. Det måste jag säga var de mörkaste dagarna i mitt liv som tonåring. Tur att jag hade en mycket bra rektor, som råkade vara min Bahasa Melayu lärare, som vänligt hjälpte mig att komma särskilt tillstånd från distriktet utbildningsverket så att jag kunde sitta för min SPM undersökning. Jag passerade min SPM examen med Grade 1 resultat i 1993.

Precis som alla andra med goda resultat, jag ville att ytterligare min utbildning. min far fick mig alla former från UPU, och jag tillbringade 2 år att försöka få till något universitet i Malaysia utan nytta. Jag höll får svar från UPU säga att min ansökan var ofullständig på grund av att inte ha en IC. Men hur skulle jag? Världspostföreningens formerna var de där man var tvungen att svärta cirklarna motsvarar ditt IC nummer - utan en - jag bara inte kunde!

Under den tiden jag hade fått från National Registration Department ett "Pengesahan Taraf Warganegara Melalui Undang-Undang". Till min fars besvikelse när vi presenterade Immigration med detta - de vägrade fortfarande att ge mig "Perakuan Taraf" (Certifiering av status).

Vid denna tidpunkt var jag redan 19 år gammal. Jag arbetar för ett kemiföretag i Pasir Gudang, och efter 2 år har jag bytt jobb att arbeta för en annan Chemical Company som laboratorietekniker när de slutligen i 1997 företaget jag jobbade för brända mig från mitt jobb på grund av att det var olagligt för dem att anställa mig på grund av, ja du gissade rätt, min ofullständiga invandrarstatus.

Vid denna tidpunkt min far var förnuftet slut, och eftersom jag var arbetslös, lever på min far, hade jag inte den bästa av relationer med mina föräldrar. De höll pressa mig att söka ett jobb, men det fanns inget arbete att finna. Jag kunde inte vidare mina studier. Så vad kan en 21-årig göra utan sina identitetshandlingar? Immigration frågade efter saker som min far inte hade, till exempel hans äktenskap certifikat för att min mor och så vidare. Saker gjordes så svårt för honom.

Min far erkände till och med mig bara under de senaste åren att det Immigration människor även bett om pengar i utbyte mot "Perakuan Taraf". På den tiden min far inte tjänade så mycket, hade han en hustru och fem barn på denna punkt, och det fanns inget sätt att han skulle haft råd vad dessa människor krävde av honom vid den tidpunkten. min far är en man av principer - jag tror, ​​även om han skulle haft råd det - skulle han inte ha betalat dessa människor ändå. till denna dag gör mig illamående med ilska när jag tänker på det.

Besvikelse hemland

Så jag var i limbo. Jag gjorde det svåraste beslut. Jag tog min brittiska födelseattest, och begav sig till KL. att göra en lång historia kort, gick jag till brittiska High kommissionen och ansökte om ett brittiskt pass. då jag flög tillbaka till England.

Man skulle tro att det blev bättre för mig där borta. Men det gjorde det inte. Jag trodde att jag kunde gå till universitetet borta, men det är dyrt utan studiestöd. Och eftersom jag inte varit i England så länge, jag var inte berättigad till det. Jag fick höra att jag behövde vara i Storbritannien i 3 år innan jag kan övervägas.

Jag brukade komma tillbaka till Malaysia vartannat år för semester, för att se min familj. Vid år 2002, träffade jag min första hustru ombord en flygning går till Storbritannien. Vi gifte sig 2004, och vi tog beslutet att ge den en ny chans för utlänningar att basera min ansökan med det faktum att min far är malaysiskt, och att jag gifte sig med en malaysisk. Immigration var fortfarande upp till sina vanliga tricks, ber om saker som inte fanns, och fortfarande insisterade på att min far skulle vara en sortering detta fiasko ut. till slut gav de mig bara 7 dagar innan jag var tvungen att "utvisa" jag ut ur landet. Jag var på vett slut.

Allah är barmhärtig, att min kusin hade en kompis vars far var en chef för Migrationsverkets på den tiden, som var vänlig nog att titta in i mitt fall. Jag blev tillfrågad om jag verkligen ville vara en malaysisk medborgare (vilket är ganska mycket vad jag har velat under alla dessa år). Jag svor att jag aldrig ska använda min brittiska passet någonsin igen och efter att han överlade med invandring officerare fick jag äntligen beviljat min "Certifiering av Status". Jag fördes till NRD kontoret tvärs över gatan (Putrajaya) personligen av sina officerare och emitterades med mitt ID-kort just samma dag.

Mina 21 år av väntan var över. Jag är nu en stolt malaysisk och jag är mycket tacksam. Men detta är vad jag är fortfarande inte nöjd med vårt förflutna och nuvarande regeringen. Denna regering har slösat en massa av min tid. Jag kunde ha gått till universitetet, men jag nekades tillträde. Jag gick till Storbritannien enbart att bli en mycket deprimerad, arg ung man som ville göra så mycket med sitt liv, men nekades sina rättigheter att göra det bara för att någon och många andra människor i administrationen var på en makt resa.

Ibland kan jag känner att regeringen är skyldig mig en hel del. Jag är bittert. jag ibland drömmer om att få ersättning för den sorg jag har lagt fram.

Bortsett från det, jag är glad, jag har en underbar fru som älskar mig, och vi väntar vårt första barn snart. Jag arbetar för ett bra företag, och jag framför allt har min familj omkring mig. Även om jag har 10 års fånga upp, är jag säker på att Allah kommer att ge mig möjlighet att försörja min familj. Det jag försöker göra är att regeringen bör dra sina strumpor upp och pigga upp, eftersom dessa saker kan påverka människors liv på ett mycket bra sätt.

Om inte förstås, de är för vana att skruva människors liv upp.

Hur de slösat bort 21 år av mitt liv

Taggar: tro , mufti

Detta inlägg postades den fredag ​​3 februari, 2012 kl 8:45 och är arkiverat under Pen Friend information . Du kan följa svar på detta inlägg via RSS 2,0 foder. Du kan lämna en kommentar , eller trackback från din egen webbplats.